Men börjar genast om igen, på en subdomän.

Nya GuavaJuice hittar ni på www.se.bkkguava.com.

Välkomna dit.

Nu blir det snart allvar av igen. GuavaJuice är på benen och kommer snart att börja blogga igen.

Inte riktigt ännu dock, inte på heltid i alla fall. Måste fixa till utseendet lite till först.

Men händer det något så skriver jag, fast jag inte riktigt gnuggat sömnen ur ögonen än.

Till att börja med på ny adress → www.se.bkkguava.com - får se om jag hittar tillbaka hem till den riktiga adressen igen, eller om jag stannar här.

Måste försöka importera alla gamla inlägg till den nya bloggen först, vilket inte är det lättaste på grund av en hel rad olika missöden.

Så, håll ögon och öron öppna. Snart bär det av igen.

Alphaville. Den var bra.

Men hur gör man, om man vill förbli evigt ung?

Det vet jag inte. Så vill ni veta det får ni söka vidare. Google brukar ha svar. Så fråga dem.

Men, jag har en patentlösning på hur man skaffar sig evigt liv. Eller, kanske inte direkt evigt, men nästan. Det blir oundvikligen lite avbrott då och då. Små livlösa pauser.

Men man kan ju inte få allt här i världen.

Så här kommer den - GuavaGuide till evigt liv. Bättre än Aftonbladets Plusbilagor. Och mycket billigare.

Denna guide kostar er bara en kopp kaffe. Eller, inte en. En per liv. Innan ni läser vidare måste ni alltså godkänna betalningsvillkoren.

Som är som så här. Varje gång ni fyller 30 år måste ni bjuda mig på en kopp kaffe. Det är ju rätt så billigt, eller hur? Eftersom kaffe är billigare i Sverige än på Starbucks på Central Rama 2 är minimibetalningen 10 kronor. Vill ni även ge mig en påtår är det helt ok. Ni kan själva ändra belopp.

Alltså, en kopp kaffe, med eventuell påtår, varje gång ni fyller 30 år. Tills något av följande inträffar.

1. Kaffe klassas som en olaglig drog i ett minimum av 51% av jordens alla länder.
2. GuavaJuice försvinner från Internets väv.

Deal? OK, betalning längst ner på sidan. Tilläggas kan väl att ni genom att bjuda mig på en kopp kaffe även bidrar indirekt till Felicias utbildning, och i förlängningen även till hennes barns och barnbarns och barnbarnsbarns utbildning. Om nu inte något av ett eller två ovan inträffar.

Ok, nog med skitsnack. Så här gör ni för att få (nästan) evigt liv.

1. Konvertera till Buddhism.
2. Lev ert liv som vanligt*.
3. Fyll 30 och köp en kopp kaffe.

Det var allt. Lätt som en plätt.

* När jag säger som vanligt förutsätter jag att ni, liksom jag, är lite småsyndiga emellanåt. För se, det finns en brasklapp. Det finns vissa faror med denna metod. Som kan påverka ert eviga liv.

Ni får inte vara alltför goda människor. En liten synd då och då måste ni begå. För om ni är alltför goda, då riskerar ni Nirvana, och se, det är INTE bra. Då är det kört. Då finns det inte längre något hopp för er. Då är det slut.

Nirvana är ju den slutgiltiga lösningen. Intigheten.

Så, alltså inte för goda får ni vara. Lever ni bara så där lite mänskligt småsyndigt så kommer ni om och om igen att återfödas, vilket jag härmed klassar som evigt liv.

Å andra sidan får ni inte leva alltför syndigt heller. Ett syndfullt liv är förenat med stora risker. Till exempel att återfödas som en kackerlacka, eller kanske en maskros. Det är inte bra. Rent kaffemässigt sätt.

Glöm inte betalningen. Är ni över 30 år - betala genast - nedan. Om ni ännu inte fyllt 30 går det bra att vänta med betalning tills denna ärorika dag infaller.

Men det fanns det. Fast det funkade inte ändå.

Sen har jag märkt att ibland så byter bloggen utseende alldeles av sig själv. Undrar vad det beror på.

Ber om ursäkt om ni inte kommer in när ni vill. Ska se om jag kan hitta problemet.

Från dagens The Nation.

Jaha, är det HAN?

Jag satt som bäst och funderade, vem av dem kan vara ryss?

Trodde jag. Det var ju så. Förr. Då var ensamheten min Gud. Ensam. Mörkt. oooooh. skönt. Tack.

Ensam. ensam. ensamhet. Tyyyyyst. Det var skönt.

Men så hände det nåt. Tydligen.

Med livet?

Med mig?

Inte vet jag.

Jag vill inte vara ENSAM!!!! Va faaaaan, kom hem. Jag saknar er.

Jaha. Det här var ju märkligt. Eller hur?

Vad det är frågan om är att jag är ENSAM. Ensam hemma.

Nat och Felicia är i Hua Hin över helgen. Och jag kunde inte följa med, eftersom jag måste närvara vid ett möte i dag. Lördag.

De bor på Evason. De betalar 1500 per natt.

Hallå, jag vill också vara där. 1500 för en natt på Evason i Hua Hin är typ…. Rån! Vet inte vad det kostar normalt. 6000?

Hon är där med jobbet. Det är därför. Det är så billigt.

Så, då tänkte ju jag då. Att. Jäklar, så skönt. En hel helg. Fri från fru och barn. Jag som älskar ensamhet.

Nu kan jag ju sätta på Thåström och Winnerbäck på högsta volym. Utan att någon klagar. Eller inte kan sova. (Finns det öronproppar i ettårsstorlek?)

Jaha. Så. Då. Det var ju inget skoj alls.

Jag behöver inte Thåström och Winnerbäck på högsta volym för att vara lycklig.

Jag behöver inte min ensamhet.

Jag behöver min familj.

Satan vad jag saknar er. Nat. Felicia. Jag älskar er. Kom hem. Jag vill inte vara ensam.

Ok, det funkar ju inte. Ha det bra. Ska prova med Sisters of Mercy. Kanske det hjälper? Hoppas…

Men de kommer imorgon.

Det är märkligt. Det där. När man är så sur på kompisar som får barn. Och inte kan tänka på annat.

KLART SOM FAN!

HUR kan man tänka på annat?

Ok, ok, SoM…. se om det hjälper…. vänta….

Nähä, hittade inte den CDn. Det blidde nästan SoM. Det blev DM. OK. Inte en likhet. Mer än M:et. Men det är också bra. Depeche Mode.

Bra.

Nu saknar vi. Tills imorgon. Då kommer de hem igen. De två kvinnorna jag älskar mest i hela världen.

En ny man, tydligen, har jag blivit.

Vem vill köpa lite ensamhet? Jag vill inte ha den. Det är väl så det är att bli far, kanske, antar jag. Eller gammal? Nej, säg inte det…

Eller, Om konsten att bli lurad

Läste just det senaste i följetongen om svenska telefonförsäljare i Thailand. Det är Realtid.se som skrivit 4 artiklar om detta ämne sedan i december förra året.

Det senaste företaget i raden lurendrejare är FRENIC SALES SOLUTIONS HANDELSBOLAG.

De annonserar för tillfället på Arbetsförmedlingens hemsida. Så här skriver de i sin platsannons (utdrag).

Vill du tjäna grymma pengar i Thailand!? Bo och jobba i semesterparadiset!
Vi söker nu 4 Innesäljare till vårt kontor i Chon Buri provinsen, Thailand.

Mmm. Det låter ju… fint.

Vem vill inte tjäna grymma pengar? Vem vill inte bo och jobba i ett semesterparadis?

Märk att de skriver att man ska jobba på deras kontor i Chon Buri, Thailand.

Sen tittar vi på vad ägaren av Frenic säger till Realtid.se.

Enligt Fredrik Svedlund betalar Frenic skatt i Sverige och har inga problem med tillstånd i Thailand.

– För det första ska du arbeta i Thailand på den thailändska marknaden för att behöva ett arbetstillstånd. För det andra behöver du ha ett thailändskt företag för att få ett arbetstillstånd. Eftersom jag inte har någondera, så behövs det inte och det går inte heller, säger Fredrik Svedlund.

– Det är bara att du läser de thailändska reglerna och lagarna så kommer du förstå. Jag bryter inte mot någon av dem.

Så de har ett kontor i Pattaya, men de har inte registrerat något företag i Thailand.

Ett icke existerande företag som har ett kontor där de som jobbar inte behöver arbetstillstånd för att det inte går, eftersom företaget inte finns…

Tänk om det vore så enkelt. När de kommer från Ministry of Labour och undrar.

MoL: Jaha, skulle vi kunna få se på ditt arbetstillstånd?

Fredrik: Nja, jag har inte något.

MoL: Jaha, och hur kommer det sig då? Du sitter ju här och jobbar ju.

Fredrik: Nja, det gör jag ju inte egentligen. Inte i Thailand. Eller, jag sitter ju i Thailand, på vårt nya fina kontor, men jag jobbar ju i Sverige. Inte här på kontoret.

Det kan jag ju inte eftersom jag inte har något företag i Thailand. Så då behöver jag ju inte arbetstillstånd ju. Eftersom företaget jag äger och jobbar på här i Pattaya inte finns. Finns det inte så kan jag ju inte söka arbetstillstånd. Så eftersom jag inte kan söka så behövs det ju inte. Ni får väl läsa era lagar och regler.

Lycka till. Jag tror inte det kommer att övertyga.

För vad lagen säger, i Section 5, är följande:

Alien means a natural person who is not of Thai nationality;
Work means to engage in work by exerting energy or using knowledge whether or not in consideration of wages or other benefits

Fredrik är en människa, antar jag. Han är svensk. Alltså inte thai. Då är han enligt lagen utlänning.
En utlänning som enligt sig själv då och då arbetar på distans. Märk att lagen bryr sig inte om var han får lönen utbetald någonstans. Den bryr sig inte ens om om han får lön överhuvud taget.

(Detta innebär att man alltså måste ha arbetstillstånd även om man arbetar gratis i Thailand, som tex volontär - sug på den.)

Sektion 11 säger vidare att den utlänning som vill arbeta i Thailand måste:

having a place of residence in the Kingdom or having been
permitted entry into the Kingdom for temporary stay under the law on
immigration but not as tourist or in transit;

Det krävs alltså ett Non-Immigrantvisum för att arbeta i Thailand. Det erbjuder inte Fredrik sina anställda. Eftersom det enligt honom inte behövs, eftersom företaget inte finns i Thailand.

Samtidigt har jag lite svårt att tycka synd om Theo, killen som beklagar sig i artikeln, fullt ut.

– Du måste ju ha pengar för att äta. Där nere har man ingen som helst trygghet. Enda sättet att kunna ta sig hem är att få pengar. Jag var tvungen att låna, säger Theo Edsmyr.

Om man nu åker till ett främmande land, på vinst och förlust, för att arbeta olagligt, mot en lön som till hundra procent är provisionsbaserad, borde man då inte se till att åtminstone ha en returbiljett med sig i bagaget?

Jag menar, lite måste man ju tänka efter före. En returbiljett och en liten pengabuffert. Ska det vara så svårt att fixa?

När jag läste detta blev jag lite nyfiken på om det fanns några andra drömjobb att söka via AF.

Det fanns det.

Letar du efter ett unikt erbjudande att jobba och bo i paradiset? Då har jag hittat jobbet för dig.

Jobba som biljettförsäljare på Phuket.

Det är Club Lime, i Patong, som söker folk. Svenskar.

Vi söker nu flera personer av både kvinnligt och manligt kön som ska sälja partybiljetter åt oss på gator och stränder i Patong med omgivning.

[…]

Om du är duktig och ligger i så går det att tjäna väldigt bra pengar.

OK. Sälja biljetter. På gator och torg. Tror inte att MoL är så förtjusta att bevilja arbetstillstånd för det heller.

I detta fall så finns ju i alla fall företaget. Club Lime. Jag finner ingen orsak att tro det motsatta i alla fall. De har till och med en egen hemsida. Det är nog ett seriöst företag. Som nu alltså vill bryta mot lagen. Genom att anställa svenska ungdomar svart.

Fast det gör det ju inte lagligare. Så jag skulle vilja varna även för det jobbet.

För det är ju som så, att åker ni dit, så är det utvisning som gäller. Möjligtvis livstids utvisning. Plus böter. Och i värsta fall fängelse. Men fängelserisken är nog liten. Förutom några nätter i immigrationfinkan i väntan på planet. Det räcker nog.

Vingresor söker förreste restaurangfolk. Kock och nåt annat. Det är nog ett säkrare kort om man vill vara laglig. Fast då krävs det ju lite mer. Kunskaper alltså.

Svenska skolan på Koh Lanta söker ett gäng lärare. Där finns ju chansen till att det blir lagligt. Jag vet inte så mycket om svenska skolan där. Lön runt 40,000 i månaden. Vilket är under minimilön för svensk. Fast läraryrket har ju andra löneregler, så det låter som om det är lagligt.

Här är de relevanta artiklarna:
Teleskojarna letar nya offer - 2008-03-11
Husrannsakan mot teleskojare - 2007-12-20
Svenska teleskojare lurar ungdomar till Thailand - 2007-12-19

Vill du veta vad du ska sälja för att tjäna grymma pengar i Thailand?
Titta här.

Nu har det i och för sig kommit en ny lag om arbetstillstånd, som jag bara har skummat igenom än så länge. Men ingenstans såg jag något om att det skulle vara ok att jobba i Thailand på distans. Den enda skillnaden jag upptäckt angående kravet på arbetstillstånd är att de tagit bort det för experter som kommer hit och jobbar med något brådskande och viktigt som inte tar mer än 15 dagar.

En annan nyhet är att man inte längre behöver lämna tillbaka arbetstillståndet till Department of Employment när anställningen upphör.

Andra bloggar om: Thailand, jobba, arbetstillstånd, telemarketing, lurendrejeri

Ja, svinstian kanske låter konstigt. Men det var det. En gammal svinstia. Om jag inte missminner mig. Fast den hade ju inte varit det på väldigt länge när VVV-gänget samlades där. Den var ombyggd. Till bostad.

Så satt de där och drack. Tills det blev dags för den obligatoriska stadsvandringen. Ett varv runt stan i sommarkläder. Mitt i vintern.

Det var en protest. Mot kylan och mörkret.

VVV. Här i Thailand betyder det inte Våga Vägra Vintern. För det är ju inte så mycket vinter här. Med svenska mått mätt i alla fall.

Här har jag gett det betydelsen Våga Vara Vit. Alltså inte vit som i snö, eller vit som i att inte dricka. Utan vit som i inte solbränd. Vit som i blek.

Jag förstår alla svenskar som kommer hit till Thailand, eller till vilken sol som helst, som vill vara i solen så mycket de bara hinner. Efter att ha frusit häcken av sig i 50 veckor.

Jag respekterar deras val. Att ligga där och steka på stranden. Och lukta kokosolja om de vill. Och se ut som nykokta kräftor med flagande näsor.

Det är deras val.

Men varför är det så himla svårt för alla dessa kräftor att förstå oss som inte delar detta intresse? Varför ska det alltid påpekas, nästan varenda gång, när man träffar en av dessa soldyrkande turister, att man själv är så blek.

Du som bor här. I solen. Varje dag. Året om.

Varför är du så blek?

Jo, för att jag VVV. Jag vågar vara vit.

Det är en protest. Mot hetsen. Att den som flagar först och flagar mest, eller den som lyser starkast i restaurangen på kvällen, vinner.

Vansinne.

Men som sagt. Det är turistens val. Att bränna sig om de vill. Det respekterar jag.

Men, snälla, kan ni då inte respektera att jag väljer bort solen. Att jag inte har något intresse av att ligga i timmar i en solstol och svettas. Att jag väljer att vara vit. Det kan ni väl?

Jag orkar inte höra det där så många gånger till.

Men du, du som bor här i den eviga sommaren. Varför är du så vit?

Jo, men det är ju just därför. Jag bor här i sommaren hela tiden. Solen är inte något man uppsöker. Solen är något man försöker undvika så långt det bara är möjligt. Solen betyder svett. Svett är inte roligt.

Skugga är svalt. Eller, ok så, svalare. Luftkonditionering är Gud.

Svettas gör jag tillräckligt ändå.

Sen är vitt vackert i Thailand. Brunt är fult. Tänk på det ni. När ni klagar.

Jag är vit. Jag är vacker.

Ni är bruna och fula. Och luktar svett…

VVV har för närvarande två medlemmar i Thailand.

Andra bloggar om: Thailand, sol, solbränna

Har väl inte haft öroninflammation sedan… ja, jag minns inte när. Sedan jag var väldigt liten. Men nu var det dags igen. Började känna av det i fredags, men tänkte inte så mycket på det. Sen blev det värre i lördags. Sen kom halsont och snuva.

I söndags gjorde det riktigt ont, så då åkte jag till sjukhuset. Jag hatar sjukhus och doktorer. Och alla piller man får så fort man sätter sin fot innanför dörren.

Detta är nog det sista område jag kommer att bli thailändsk på. Allt annat thai har jag nog redan börjat ta till mig. Men detta. Nej. Aldrig. Inte i detta liv i alla fall.

Här ska det åkas iväg till sjukhuset så fort man känner sig liiiiite krasslig. Så fort man nyser eller så fort man skär sig på ett bananblad. Eller nåt annat. Vem vet inte. Det kanske leder till döden. Om man inte besöker doktorn. Och får ett halvt apotek med sig hem.

Nej, sjukhus håller jag mig borta ifrån så länge jag nånsin kan.

Men i söndags var jag tvungen. Örat värkte, halsen skorrade, näsan rann och hjärnan ville inte riktigt hänga med.

Söndagar är bra dagar att åka till sjukhuset på. Tydligen. För när vi kom dit satt det ungefär 4 personer och väntade.

Jag var tvungen att skriva in mig först. Med sjukförsäkringskort och pass. Eftersom jag aldrig utnyttjat min fria sjukvård förrän nu. Har haft detta sjukhus, Bangkok 9, som mitt sjukhus i över tre år nu tror jag att det är, men har aldrig varit där.

Själv. För egen skull, alltså.

För jag har ju varit där. Alldeles för ofta. Eftersom det är där Felicia föddes. Och alltid åker för att få vaccinationer och undersökas när hon är krasslig.

10 minuter efter att vi kommit dit så går jag därifrån med en påse piller. Alltså precis som vanligt.

En påse antibiotika för öroninflammationen.

En påse vanliga värktabletter, av märket Sara, ifall jag inte skulle stå ut med smärtan…

En påse piller mot rinnande näsa. En påse piller mot förstoppad näsa. Säger man så?

Den fattade jag inte riktigt. Äter man båda två så borde det ju innebära att man är tillbaka där man började? Den ena tar ut den andra. Typ. Så jag äter ingen av dem. Näsan mår bra ändå.

Så fick jag en liten flaska med örondroppar också. Det är kletigt. Och så hör man inte någonting när man har droppat i dem. Det jobbigaste är att man måste ligga stilla i flera minuter efter att man droppat i dem.

Det får jag inte. För Felicia. Hon tror väl att jag ligger där och latar mig. Så då kommer hon och sliter i mig. Och sen får man sig en lavett. När man vägrar röra på sig.

På fredag morgon är antibiotikan slut. Då mår jag bra. Hoppas jag. Men det blir nog bra. För det är redan nästan bra. Bara lite lomhörd. Men det är jag ju i normala fall också.

Andra bloggar om: Thailand, Bangkok, sjukhus, medicin, öroninflammation

Så vi bestämde oss för att bege oss iväg mot Rangsit framåt lunchtid förra söndagen.

Det var mycket nära att vi inte alls kommit dit. För de håller på att bygga en massa broar framför Future därute. För att underlätta. För det är kaos där för det mesta. Med alla bilar som ska ut mot Rangsit stad och Nakhorn Nayok. Det blir säkert bra när det blir klart. Om 999 dagar. Jo, det var vad det stod på en skylt. Klart om 999 dagar. De har redan hållit på ett bra tag. Snabbt går det inte. Men det är ju många broar som ska byggas.

Så, för att undvika värsta trafiken så fortsatte vi förbi Future till nästa U-Turn några kilometer bort. Det fungerade utmärkt. Tills vi kom tillbaka till Future. Då var det thailändsk skyltning som vanligt.

Nakhorn Nayok rakt fram. Nakhorn Nayok till höger och Nakhorn Nayok till vänster. Hmmm. OK. Alla vägar bär till Nakhorn Nayok. Verkade det som. Men icke. Vi följde skyltarna som visade Nakhorn Nayok rakt fram. Tills vi kom till en U-Turn. Nakhorn Nayok U-turn under bron.

Vad faan. Tillbaka där vi började. OK. Forsatte och gjorde en ny U-turn där vi hade kört förbi förra gången. Nakhorn Nayok u-turn under bron. Kom tillbaka framför Future och följde några andra skyltar. De som sa Nakhorn Nayok höger. Det gick ju inte bättre det. Hamnade långt åt helsike åt helt fel håll. Nakhorn Nayok ligger till vänster. Vi hamnade alltså till höger. Precis som de sa.

Efter mycket om och men var vi åter tillbaka framför Future Park Rangsit. En väg kvar att välja på. Nakhorn Nayok vänster. Nu måste det väl bli rätt ändå, kanske ni tänkte. Men icke. Visst, vi kunde svänga vänster och allt verkade frid och fröjd. Det är ju den vägen vi brukar ta när vi ska ut åt det hållet. Men, inte denna dag. Vägen var stängd för trafik. En stor grop mitt i gatan. Gick inte att komma fram.

Så vi hamnade återigen där vi började. Framför Future Park. Och bestämde oss för att vi skiter i Dreamworld. Vi åker hem istället. Så vi började göra det. När vi kört ett tag kom frun i huset på att det fanns en annan väg. En bakväg. Som också ledde till vägen som går till Dreamworld.

Så tillslut så kom vi trots den magnifika skyltningen fram. Den vägen var för övrigt inte alls möjlig att ta om man skulle tro skyltningen. Inte ett endaste ord om att den gick till Nakhorn Nayok. Vilket den alltså gjorde.

150 baht kostar det att komma in på Dreamworld. För thailändare. Och för mig. Inget knussel alls. Bara att visa mitt skattekort så fick jag också komma in för 150. Felicia kom in gratis. Det gör små människor. Om de inte är större än 90 centimeter långa. Det är hon inte riktigt än. Vad det kostar för vanliga turistande faranger vågar jag inte tänkta på. Antagligen det dubbla. Minst.

Eftersom det var tryckande hett tänkte vi att vi börjar med snön. Så hinner vi tina upp lite innan solen går ner när vi kommer ut igen. Snöhuset ligger en bra bit in på området, så vi hann bli ordentligt svettiga innan vi kom fram. Utan barnvagn och en Felicia som för dagen hade bestämt sig för att hon inte alls kunde gå. Så det blev till att bära. Puh.

Nytt inträde. Återigen 150 baht per skalle och gratis för småfolket. Här behövdes inte några bevis på att jag jobbar i Thailand, så jag antar att det är 150 som gäller för alla här.

Man fick inte ha på sig sina egna skor, utan var tvungen att låna deras gummistövlar. Jackor fick man också. Allt alldeles för stort. Minsta skostorleken de hade hade vi nog fått i tre par Feliciafötter i, men det gick. Inte så bra, men det gick.

Jackan de ville att Felicia skulle sätta på sig var som ett tält, så vi använde vår medhavda. Det fick vi. Men inte de medhavda skorna alltså. Påbylsade gick vi in. Förväntade mig riktig kyla, men det var bara minus 3. Inte så kallt. Jag frös nästan inte alls. Det är ju märkligt. Ställer de in luftkonditioneringen i sovrummet på 25 så fryser jag ihjäl, men minus tre klarar jag utan problem. Märkligt.

Snön var lite sådär. Osnöig. Torr och knastrig. Lite hård på nåt sätt. Men bättre än ingen snö alls. Felicia blev väldans konfunderad till att börja med. Först kylan. Sen det konstiga vita på golvet. Men sen blev det fart på henne.

Titta! Minus tre grader. Vi har bevis.

Innan vi åkte hem blev det snö i dess ursprungliga form… vatten. Men det får ni läsa om på Felicias egen blogg. Senare. Om vi hinner få upp de bilderna idag.

Andra bloggar om: Thailand, Bangkok, att göra, Dream World, snö