Nu blir det snart allvar av igen. GuavaJuice är på benen och kommer snart att börja blogga igen.

Inte riktigt ännu dock, inte på heltid i alla fall. Måste fixa till utseendet lite till först.

Men händer det något så skriver jag, fast jag inte riktigt gnuggat sömnen ur ögonen än.

Till att börja med på ny adress → www.se.bkkguava.com – får se om jag hittar tillbaka hem till den riktiga adressen igen, eller om jag stannar här.

Måste försöka importera alla gamla inlägg till den nya bloggen först, vilket inte är det lättaste på grund av en hel rad olika missöden.

Så, håll ögon och öron öppna. Snart bär det av igen.

Trodde jag. Det var ju så. Förr. Då var ensamheten min Gud. Ensam. Mörkt. oooooh. skönt. Tack.

Ensam. ensam. ensamhet. Tyyyyyst. Det var skönt.

Men så hände det nåt. Tydligen.

Med livet?

Med mig?

Inte vet jag.

Jag vill inte vara ENSAM!!!! Va faaaaan, kom hem. Jag saknar er.

Jaha. Det här var ju märkligt. Eller hur?

Vad det är frågan om är att jag är ENSAM. Ensam hemma.

Nat och Felicia är i Hua Hin över helgen. Och jag kunde inte följa med, eftersom jag måste närvara vid ett möte i dag. Lördag.

De bor på Evason. De betalar 1500 per natt.

Hallå, jag vill också vara där. 1500 för en natt på Evason i Hua Hin är typ…. Rån! Vet inte vad det kostar normalt. 6000?

Hon är där med jobbet. Det är därför. Det är så billigt.

Så, då tänkte ju jag då. Att. Jäklar, så skönt. En hel helg. Fri från fru och barn. Jag som älskar ensamhet.

Nu kan jag ju sätta på Thåström och Winnerbäck på högsta volym. Utan att någon klagar. Eller inte kan sova. (Finns det öronproppar i ettårsstorlek?)

Jaha. Så. Då. Det var ju inget skoj alls.

Jag behöver inte Thåström och Winnerbäck på högsta volym för att vara lycklig.

Jag behöver inte min ensamhet.

Jag behöver min familj.

Satan vad jag saknar er. Nat. Felicia. Jag älskar er. Kom hem. Jag vill inte vara ensam.

Ok, det funkar ju inte. Ha det bra. Ska prova med Sisters of Mercy. Kanske det hjälper? Hoppas…

Men de kommer imorgon.

Det är märkligt. Det där. När man är så sur på kompisar som får barn. Och inte kan tänka på annat.

KLART SOM FAN!

HUR kan man tänka på annat?

Ok, ok, SoM…. se om det hjälper…. vänta….

Nähä, hittade inte den CDn. Det blidde nästan SoM. Det blev DM. OK. Inte en likhet. Mer än M:et. Men det är också bra. Depeche Mode.

Bra.

Nu saknar vi. Tills imorgon. Då kommer de hem igen. De två kvinnorna jag älskar mest i hela världen.

En ny man, tydligen, har jag blivit.

Vem vill köpa lite ensamhet? Jag vill inte ha den. Det är väl så det är att bli far, kanske, antar jag. Eller gammal? Nej, säg inte det…

När jag satt där på Central Rama 2, efter hårtvätten, och väntade på frisören kom jag att tänka på två saker.

Det första var, varför låter jag det gå så långt mellan klippningarna? Det kostar 150 baht. Bara tvätten är värd det dubbla. Det är ju så himla skönt att lägga sig där och blir schamponerad och balsamerad och masserad. Två gånger om.

Men ändå så lever jag kvar i nåt sorts Sverigetänkande när det gäller frisörbesök. Där klippte man sig så kort man vågade för att man skulle hålla ut så länge som möjligt till det var nödvändigt att gå dit igen. Två, tre gånger om året brukade det bli.

Men här kan man ju gå två, tre gånger i månaden, utan att bli ruinerad, om man skulle vilja. Men det gör jag alltså inte. Inte ens en gång i månaden. Nu var det nog tre månader sen sist.

Det är ju galenskap. Det får lov att bli bättring.

Det andra jag kom att tänka på var en gång för länge sedan, uppe i Chiang Mai. Det var dags att klippa sig. Hög tid till och med. Såg ut som en backpacker. Det är ju inte bra. Fast jag var ju en i och för sig. Hittade en liten salong på Thaphae Road. Eller om det var Moon Muang. Kommer inte riktigt ihåg.

Ett litet trähus var det.

Efter sedvanlig hårtvätt och massage slår jag mig ner i stolen. Frisören, som var en katoei, vad nu det har med saken att göra. Det har det förresten. Lite. För de gånger jag blivit klippt av en katoei är de gånger jag blivit allra mest nöjd med resultatet.

Det har inte hänt så många gånger. Några gånger på Nana i Bangkok. Frisören som fanns på andra våningen på Nana Plaza var faktiskt riktigt bra. Hur konstigt det än låter. Men så var det. Bra.

Sen är det nog bara den i Chiang Mai. Nej, en till, på Central Rama 3.

I alla fall. Satte mig ner efter sedvanlig hårtvätt och massage. Han/hon frågar hur jag vill ha det. Jag säger hur jag vill ha det. Han/hon säger ok.

Jag ville ha det kort på sidor och i nacke och lite längre uppepå. Inget komplicerat alltså.

På den här tiden var inte min thai vad den borde vara, så när han/hon sliter fram trimmern direkt blev jag mäkta orolig. Vad hade jag sagt egentligen? Vad heter skinhead på thai? Sa jag det?

Trimmer och kam. Inte en sax i sikte. Var ska detta sluta…?

Han/hon satte igång. Trimmer och kam for runt som om Eddie Scissorhand själv var i farten. 15 minuter senare var det klart. Helt perfekt. Kanske lite kort där jag sagt att jag ville ha det kort. Men helt lagom uppepå.

Har nog aldrig varit så nöjd efter en hårklippning som jag var då, när jag steg ut på gatan igen. Förstår fortfarande inte hur hon bar sig åt. Utan att använda sax en endaste gång…

Så varför klipper jag mig inte oftare? Det är frågan. Jag är för lat antar jag. Det är jobbigt att sitta still i 20 minuter.

Nu betalar jag alltså 150 baht per gång. När jag går till Central. Annars 180. Han som tar 180 är vår egen familjefrisör. Men han är alltid upptagen. För han är bäst. Han bara tittar på en och så sätter han igång utan att fråga hur man vill ha det.

Och det blir precis som man inte visste att man ville ha det varenda gång.

När jag bodde på Phetburi Rd. en gång i tidernas begynnelse klippte jag mig alltid på en liten, liten herrsalong på soien jag bodde på. Första gången kostade det 50. Andra 40. Sen betalade jag alltid 30 baht. För tvätt och klippning. Det var prisvärt.

Vad kostar det i Sverige idag? En vanlig, hederlig klippning utan krusiduller och papiljotter?

Andra bloggar om: Thailand, frisör, hårklippning, massage

VA?

Det struntar vi i. Eller hur?

Från dagens Bangkok Post:

Gen Sonthi yesterday held a meeting with about 700 taxi, tuk tuk and motorcycle taxi drivers, and community radio producers, at Government House, urging them not to accept vote-buying money.

Each of the participants in the seminar yesterday received a 400-baht allowance, and anti-vote buying souvenirs from the Election Commission (EC).

Vilken underbar taktik. Här får ni 400 baht om ni låter bli att sälja era röster till PPP.

He also called on drivers of public vehicles to help tip off authorities about vote buying and to elect candidates who are honest and loyal to the monarchy.

”Please, don’t let a small amount of money have more influence over you than the national interest,” he said.

Och han bestämmer att en valvinst för PPP ligger inte i nationens intresse. 400 baht är det värt. Att inte rösta på PPP. 500 baht är det värt att rösta på PPP.

900 baht rikare går 700 taxichaufförer till valurnorna och röstar på…? Banharn?

Cirkusen fortsätter. Det blir bara roligare för varje dag…

Andra bloggar om: Thailand, val 2007, korruption, röstköp, antiröstköp

Vad är en kvinnas liv värt? Hur värderar man en skräpsamlare? En kvinna som befinner sig i samhällets källare. Som gick runt på Bangkoks gator och samlade ihop sånt som vi andra förkastat. Som grävde i soptunnor för att få mat för dagen.

Vad är hennes liv värt? Vad är Pitploen Takoma värd?

Inte mycket.

I juni i år körde skådespelaren Sornram Theppitak ihjäl denna kvinna. När hon försökte överleva i sopornas rike.

Igår blev han dömd till 2 års fängelse. Villkorligt. 10.000 baht i böter. 48 timmars samhällstjänst.

Är det rättvisa?

Vad hade hänt om det var tvärtom. Om det var kvinnan som tappat en soptunna i huvudet på den berömda skådespelaren. Så han hade fallit död ner på gatan?

Jag tror inte det hade varit fråga om några villkorliga domar då. Inte några futtiga 10.000 baht i böter.

Först blev han dömd till 3 års fängelse och 20.000 baht i böter, men domstolen mildrade igår straffet eftersom han

[...] confessed, restored the telephone booth and trees he damaged and compensated the victim’s family to their satisfaction.

Vad lär vi oss av detta?

Är du rik kommer du undan med vad som helst. Är du fattig får du finna dig. Kvinnans familj ville inte driva saken till sin spets. De var nöjda med kompensationen.

Tacka fan för det. Man sätter sig inte upp mot de rika och berömda. Han hade ju varit på TV. Det var väl en ära att få bli ihjälkörd av en sådan man.

Demokratin känns avlägsen. Vem som än vinner så förblir livet detsamma för de på samhällets botten.

Välkomna till Thailand. Där moralen står högt och orättvisorna alltid segrar.

Andra bloggar om: Thailand, rättvisa

Mer ordlöst hos Nejma

Andra bloggar om: Ordlös Onsdag, Thailand, Khao Yai

Vi hade turen att bli inbjudna till en jobbarkompis till Nat vars släktingar har ett hus några kilometer från nationalparken. Otroligt vackert på en kulle med utsikt över bergen. Kunde riktigt känna lukten av korruption i luften. Men mer om det imorgon. Kanske.

Så idag blir det ett citat från Bangkok Post istället.

“This last coup was not normal,” said Panitan Wattanayagorn, a political scientist at Chulalongkorn University who is considered Thailand’s leading expert on the military matters.

Så är det alltså. Lika bra att glömma demokratin om man börar prata om normala och onormala militärkupper. Det känns liksom lite hopplöst då.

Vad är en normal kupp? Kan en kupp vara normal? Tydligen. I ett land som Thailand.

De borde ju i och för sig veta. De är ju världsmästare på militärkupper. Jag är ju bara svensk. Så lika bra att hålla käften och nicka instämmande.

Nick, nick. Onormal var ordet, sa Bull.

Jag har inte varit speciellt orolig inför valet, men den senaste veckan har jag börjat fundera. Det känns inte bra. Men jag måste tänka lite till innan jag skriver ner något här.

Det känns inte bra…

Andra bloggar om: Thailand, militärkupp, politik

Prachai är med igen. Efter att ha avgått, kommit tillbaka och avgått igen.

Matchima Thipataya deputy leader Intarat Yodbangtoey said Prachai changed his mind because he wanted to sacrifice for the well-being of the Thai people.

Han vill ha tillbaka TPI.

Party members told him if he turned his back on politics, he would lose any immunity to protect himself against problems.

Det låter mer som den egentliga anledningen. En förhoppning om som medlem av en riksdag, eller ännu hellre en regering, kunna använda detta inflytande för att klara sig undan fängelsestraff.

Thailändarnas bästa. Bah.

Andra bloggar om: Matchimathippatai, Prachai, Thailand, val 2007, politik

Det står Matchimathippataai. En liten ordlek från min sida. Egentligen heter ju partiet Matchimathippatai [มัชฌิมาธิปไตย] – alltså med kort vokal i slutstavelsen, till skillnad från min version som har lång vokal.

Matchimathippatai, som det ska stavas, betyder ungefär Den demokratiska medelvägen. Det är en sammansättning av orden matchima [มัชฌิมา] som betyder medel, centrum, eller i buddhistisk betydelse – Den gyllene medelvägen, och [ธิปไตย] som är andra ledet i det thailändska ordet för demokrati.

ตาย – taai, med lång vokal, betyder död.

Frågan är ju om Matchimathippatai kommer att överleva fram till valet. Dess ledare, Prachai, blev ju dömd till 3 års fängelse häromdagen. Ovillkorligt.

Detta fängelsestraff fick han för att ha manipulerat med aktiekursen när hans företag TPIPL skulle introduceras på börsen för tre (?) år sedan. Ett företag som han senare förlorade på grund av dess stora skulder.

Hur som haver. Han blev dömd till fängelse. Det innebär ju att han inte kan sitta i någon regering. Han får dock sitta i parlamentet om han skulle lyckas bli invald.

Men herr Prachai vill ju bli minister så han kan ta tillbaka sitt forna företag. Det är ju därför han blev politiker.

Fast nu verkar han ha gett upp.

Först, direkt efter domen, sa han att han skulle fortsätta som vanligt. Han skulle vara kvar som partiledare och överklaga domslutet. Ett domslut som enligt honom var Thaksins fel. Eller nåt i den stilen.

Some senior figures did not want to see him serve the nation. The influence of deposed prime minister Thaksin Shinawatra was still prevalent.

Sen, efter ett litet tag gick han ut och sa att han avgick som partiledare. Sen var han med igen. Nu ska han avgå igen. Eller inte. Den som lever får se.

Men det verkar som om Prachai inte kommer att kämpa för röster den närmaste tiden. Han kommer ha fullt upp att kämpa i domstolarna.

Först ska det ju överklagas. För Prachai är oskyldig.

He claimed that normally the charge laid against him carried a fine of up to 500,000 baht, but the court fined him 6.9 billion baht.

Detta uttalande kan ställa till problem för honom. Domstolen anser att det är tillräckligt för att stämma honom för domstolstrots.

Som om inte det var nog stämmer Thaksin honom också. Han tycker ju sånt är trevligt, Thaksin. Så fort någon öppnar munnen och säger något så får de en stämning på posten för förtal.

Noppadon Pattama, Mr Thaksin’s lawyer, also denied his boss had anything to do with Mr Prachai’s case. He said Mr Thaksin’s lawyers would file a defamation suit against Mr Prachai next week.

Är det nu som så att han avgår, vilket jag alltså inte är säker på att han gör i slutänden, måste partiet ta ner alla sina plakat med Prachai på. Vilket innebär att det inte kommer att finnas ett endaste plakat med Matchimathippatais namn på inför valet. Eftersom herr Prachai ler på varendaste ett.

Gör de inte det anses de vilseleda väljarna vilket kan få till följd att partiet upplöses. Därav min rubrik.

Nu börjar det likna val banne mig.

Andra bloggar om: Thailand, val 2007, politik, Prachai, TPI