Igår var jag och klippte mig. Alldeles för sent. Såg ut som en hippie. Innan. Inte nu.
När jag satt där på Central Rama 2, efter hårtvätten, och väntade på frisören kom jag att tänka på två saker.
Det första var, varför låter jag det gå så långt mellan klippningarna? Det kostar 150 baht. Bara tvätten är värd det dubbla. Det är ju så himla skönt att lägga sig där och blir schamponerad och balsamerad och masserad. Två gånger om.
Men ändå så lever jag kvar i nåt sorts Sverigetänkande när det gäller frisörbesök. Där klippte man sig så kort man vågade för att man skulle hålla ut så länge som möjligt till det var nödvändigt att gå dit igen. Två, tre gånger om året brukade det bli.
Men här kan man ju gå två, tre gånger i månaden, utan att bli ruinerad, om man skulle vilja. Men det gör jag alltså inte. Inte ens en gång i månaden. Nu var det nog tre månader sen sist.
Det är ju galenskap. Det får lov att bli bättring.
Det andra jag kom att tänka på var en gång för länge sedan, uppe i Chiang Mai. Det var dags att klippa sig. Hög tid till och med. Såg ut som en backpacker. Det är ju inte bra. Fast jag var ju en i och för sig. Hittade en liten salong på Thaphae Road. Eller om det var Moon Muang. Kommer inte riktigt ihåg.
Ett litet trähus var det.
Efter sedvanlig hårtvätt och massage slår jag mig ner i stolen. Frisören, som var en katoei, vad nu det har med saken att göra. Det har det förresten. Lite. För de gånger jag blivit klippt av en katoei är de gånger jag blivit allra mest nöjd med resultatet.
Det har inte hänt så många gånger. Några gånger på Nana i Bangkok. Frisören som fanns på andra våningen på Nana Plaza var faktiskt riktigt bra. Hur konstigt det än låter. Men så var det. Bra.
Sen är det nog bara den i Chiang Mai. Nej, en till, på Central Rama 3.
I alla fall. Satte mig ner efter sedvanlig hårtvätt och massage. Han/hon frågar hur jag vill ha det. Jag säger hur jag vill ha det. Han/hon säger ok.
Jag ville ha det kort på sidor och i nacke och lite längre uppepå. Inget komplicerat alltså.
På den här tiden var inte min thai vad den borde vara, så när han/hon sliter fram trimmern direkt blev jag mäkta orolig. Vad hade jag sagt egentligen? Vad heter skinhead på thai? Sa jag det?
Trimmer och kam. Inte en sax i sikte. Var ska detta sluta…?
Han/hon satte igång. Trimmer och kam for runt som om Eddie Scissorhand själv var i farten. 15 minuter senare var det klart. Helt perfekt. Kanske lite kort där jag sagt att jag ville ha det kort. Men helt lagom uppepå.
Har nog aldrig varit så nöjd efter en hårklippning som jag var då, när jag steg ut på gatan igen. Förstår fortfarande inte hur hon bar sig åt. Utan att använda sax en endaste gång…
Så varför klipper jag mig inte oftare? Det är frågan. Jag är för lat antar jag. Det är jobbigt att sitta still i 20 minuter.
Nu betalar jag alltså 150 baht per gång. När jag går till Central. Annars 180. Han som tar 180 är vår egen familjefrisör. Men han är alltid upptagen. För han är bäst. Han bara tittar på en och så sätter han igång utan att fråga hur man vill ha det.
Och det blir precis som man inte visste att man ville ha det varenda gång.
När jag bodde på Phetburi Rd. en gång i tidernas begynnelse klippte jag mig alltid på en liten, liten herrsalong på soien jag bodde på. Första gången kostade det 50. Andra 40. Sen betalade jag alltid 30 baht. För tvätt och klippning. Det var prisvärt.
Vad kostar det i Sverige idag? En vanlig, hederlig klippning utan krusiduller och papiljotter?
Andra bloggar om: Thailand, frisör, hårklippning, massage
